Dags för Asienturné, Hammarby?

Edit

- Hittar du upp till läktaren?, frågade mannen som delade ut ackrediteringsbrickorna, när jag slutligen nått arenan.

Självklart gör jag det. Rutinen följer som vanligt: in genom dörren, två trappor upp och sedan en högersväng. Vad som däremot gjorde mig förvirrad var sångerna som hördes från trapphuset. Vanligtvis kunde de inte höras för än du kommit ut i fikarummet. Hade jag kanske gått för långt? Självklart var så inte fallet. Det var den fullsatta arenan som fick betongtrappan att skaka, långt innan det vanligtvis märktes att det var matchdag.

Jag gick till min plats och kopplade in datorn, samtidigt som spelarna marscherade ut på planen i takt till "Just idag är jag stark". Bredvid mig satt en man med asiatiskt ursprung som då och då ställde mig frågor om arenan, Hammarby och matchen i sig. Han förklarade att han jobbade som journalist i Kina och hade fått i uppdrag att bevaka Hammarby i deras sista och avgörande match. Han påstod att Hammarbys höga publiksiffror i Superettan hade spridit sig hela vägen till Kina och att intresset för Södergänget var enormt. Tydligen finns det de som sjunger om Kennedy även där.

- Det är första hand fansen jag är här för - de är helt galna, förklarade han för mig.

- Om det är någon svensk fotbollsklubb som folk i Kina känner till så är det helt klart Hammarby. De har en liten, men trogen skara fans som växer sig allt större.

Jag skrattade till och precis när jag skulle ställa fler frågor blåstes det för straff - den andra. Kennedy klev fram igen och tryckte självsäkert till den. Någonstans här började vansinnet.I samband med det målet, 2-0-målet, var det som om känslorna på arenan kokade över. Samtidigt som över 30 000 röster skrek ut sin glädje satt den kinesiska mannen bara och skrattade. För honom var detta helt unikt.
Ett sällskap på tre herrar i 50-årsåldern satt några rader framför mig, eller rättare sagt stod upp. Ingen sa något, inte ett ljud. Trots det så var det deras glädje som lyste starkast. Två av de tre höll om varandra samtidigt som tårarna sipprade ner för kinderna, en efter en. Den tredje blundade, log och pekade mot skyn med båda händerna. För honom var Hammarby religion.

Under planstormningen vände sig den kinesiske reportern återigen till mig och varför man stormade planen. Var de arga på spelarna? De vann ju med 5-0! Jag förklarade att det är så vi firar här i Sverige. Det är av glädje de gör så. Ytterligare en gång skrattade han bara. Sedan tog han sitt pick och pack, skakade hand och tog farväl med orden "Forza Hammarby".

Jag lämnade arenan sent efter matchslut, så som alltid för oss journalister. Den kalla novembernattens kyla hade bitit sig ett fast och hårt grepp om mina svidande öron, som dessutom tjöt något otroligt. Det var som om jag befunnit mig på en hårdrockskonsert och stått längst fram med örat tryckt mot en högtalare. Till en början hade jag svårt att förstå varför en kinesisk nyhetsbyrå hade skickat iväg reportrar till Sverige för att rapportera om avgörandet i Superettan. Sedan tänkte jag efter, eller rättare sagt lysnade, och förstod precis varför. 

Christian Sundqvist

Matchdax