Julklappstips och Bokrecension: "Jag hör till de få som kan leva"

Sveriges supporterkultur har i allt större utsträckning börjat få ett erkännande som den delen av svensk fotboll som håller högst klass. I ”Jag hör till de få som kan leva” får vi på nära håll bekanta oss med den svenska supporterkulturen.

I författaren Katarina Kuicks och fotografen Björn Qvarfordts bok ”Jag hör till de få som kan leva” ges äntligen supporterkulturen utrymme att att visa upp all den idérikedom värme och glädje som den allt som oftast faktiskt är; när den tröttsamma mediedebatten om bengalförbud, huliganism och hårdare straff.

Här får vi närma oss andra beröringspunkter inom supporterkulturen och har man någon gång åkt på bortaresa eller stått på en fotbollsläktare är det också lätt att känna igen sig i vad som skildras. Författaren har på ett klokt sätt utformat en indelning där 30 personporträtt och 29 temakapitel varvas för att ge läsaren inblick i ett supporterfenomen och supporterns olika ansikten.

Kuicks indelning och sätt att skriva ger utrymme för en mer komplex och spretig bild av ”supportern”. Vilket är klokt då det inte är alla supportrar som hamnar i fyllecell på bortaresan eller som ägnar en helg åt att sy flaggor och fixa tifon. Det är omöjligt att undgå att livet som supporter skiljer sig åt från person till person, samtidigt som Kuick fångar in det identitetslager och gemenskap som för den invigde är lätt att känna igen.

Identitetslagret kan i boken bäst beskrivas som ”hammarbyare” eller ”fotbollssupporter”, om man så vill. Där vi får ta del av skilda berättelser om hur just de började heja på sitt lag.

Det är bara att rekommendera en bok i ämnet som visar på att fotbollen är mer än tre poäng och att slänga käft på jobbet. Fotboll är ångest, religion, körsång, glädjevrål, identitet, lycka och för somliga ett gift och ett beroende som de flesta av oss, från tid till annan, önskat oss vara utan – men som vi bara inte kan låta bli.

De välskrivna skildringarna ackompanjeras av fotografen Björn Qvarfordts stämningsfyllda bilder. Bilder som bara i sig gör boken till ett väl utfört tidsdokument av ett där och då, över en säsong som Hammarbyarna nog gärna själva skulle velat ha ogjort (eller som i någon mening skapat en förhöjd upplevelse av fotbollsåret som gått).

”Jag hör till de få som kan leva” kan te sig som en bok skriven för Hammarbys supportrar; men det finns behållning även för oss andra som anser oss hålla på bättre lag än så. 

Ett boktips för den med starka åsikter om fotbollspubliken och en värdig fortsättning på litteraturen om svensk fotbollskultur efter ”Va' för jävla pack é ni?”.

Joakim Kempe

Matchdax

Beställ boken här