Känn ingen sorg för mig Stockholm

Edit

Det är en söndag mitt i den gråaste hösten och på IFK Göteborgs träningsanläggning Kamratgården är det barnens dag. Ett par hundra föräldrar har tagit med sina barn för att träffa spelarna i IFK Göteborg. Termometern är inne i slutfasen av sin tröstlösa kamp för att hålla graderna på rätt sida nollan. De som säger att det alltid regnar i Göteborg kan triumferande peka på hur de fallna löven bildar en rödgul sörja på marken. Föräldrar huttrar i alldeles för tunna jackor och under alldeles för små paraplyn. Det plaskar om regntunga kliv. Åkarbrasorna hjälper föga.

Inne i Kamratgårdens foajé är det varmt och fuktigt, nästan som i ett badrum efter en lång och varm dusch. Fotoblixtar studsar tillsammans med skratt mellan väggarna. Storögda barn med varmkorvsketchup i mungipan och en obligatorisk höstförkylning rinnande ur näsan får sina souvenirer signerade av idolerna.
Philip Haglund bemöter varje barn med ett par vänliga ord eller en klapp på axeln. Senare konstaterar han att det visst blev ett par hundra autografer under dagen.
– Jag ser mig nog som en förebild. Det är väldigt viktigt hur man uppträder och hela den biten. Sen hoppas jag såklart att jag kan inspirera ungar.

Tävlingsinstinkten räddade betygen
När Philip Haglund var i motsvarande ålder var allting mest i vägen för fotbollen. Sekunden innan läraren utannonserade rast var Philip redan på språng ut mot grusplanen.
– Jag var väl något av ett problembarn i grundskolan. Hade ett behov av uppmärksamhet och ville hellre att alla skulle lyssna på mig i stället för läraren. Sen kom jag ofta sent, käkade godis och muckade med de äldre. Jag ville vara cool helt enkelt, men jag levde verkligen för fotbollen då.

Men i högstadiet, när det blev dags att få betyg, hände något.

– Tävlingsinstinkten slog till. Jag började satsa på att bli bra i skolan, det höll i sig även över gymnasiet där jag gick ut med bra betyg.

Från Bromma till Holland
Philip Haglund är uppvuxen i Äppelviken i Bromma. Som talangfull fotbollstokig pojke i Bromma är chansen stor att du hamnar i Brommapojkarna, eller BP som klubben kallas, vilket Philip gjorde.
– Jag var talangfull och blev direkt lagkapten i BP:s bästa ungdomslag, vilket fortsatte ända upp i juniorlaget. 2005, fick jag den sista platsen till BP:s a-lag, som spelade i Superettan då.

2009 hade BP gått upp i allsvenskan. Samma år var första säsongen Philip var helt ordinarie. Efter ett succéartat år blev han proffs i holländska Heerenveen.
– Det var som man tänkte sig, surrealistiskt. Någon skum bil hämtar en på flygplatsen och visar allt runt klubben. Sen fick jag hålla mig på hotellet i två dagar innan jag skrev på för klubben, för de ville presentera mig på en presskonferens.

Till en början gick det bra för Philip personligen. Men sedan bytte laget tränare.
– Helt plötsligt fick jag ingen speltid på åtta månader, det var så frustrerande att jag höll på att bli galen. Sen var livet jävligt tråkigt vid sidan av där, så jag kände att jag ville flytta. Och det är jag glad för idag, för nu är jag här i Göteborg.
Sommaren 2011 återvände Philip hem till Sverige och IFK Göteborg.

Gjort sig hemmastadd på västkusten
Han betonar att han har gjort sig hemmastadd i staden och hur bra han trivs med livet på västkusten. Stockholmaren med det välkammade håret, uppvuxen i ett av Stockholms finaste områden, med en civilekonomexamen från Handelshögskolan har alltså hittat hem i Sveriges kanske mest klassiska arbetarklubb, IFK Göteborg.
– Min bakgrund krockar med hur bilden av en traditionell IFK-spelare ska vara. Men det är inte på något negativt sätt faktiskt. Det är roligt att ha ett lag där spelarnas bakgrund är mixade. I slutändan handlar det bara om att jag har en annan dialekt och annorlunda bakgrund. Sen kanske vissa tycker jag är en dryg stockholmare, men man kan inte vara älskad av alla.
När Philip är ledig stannar han hellre i Göteborg än åker till Stockholm.
– Göteborg är mer avslappnat och trevligare. I Stockholm är det mer karriär, mer stelt på något sätt. Är det något jag vill rekommendera folk är det att vara lite mer Göteborg, lite mindre Stockholm. Man ska inte ta allting för seriöst, jag tror man har roligare då.

En vedertagen bild av dagens fotbollsspelare är att de ägnar fritiden mest åt att fika och spela tv-spel. Med en examen från Handelshögskolan och flera uppdrag vid sidan av fotbollen skiljer sig Philip från de flesta av sina kollegor.
– Visst är jag unik som har pluggat vid sidan av fotbollen. Tittar man tio, femton år tillbaka i tiden gick det att kombinera fotboll med jobb vid sidan av, idag måste man satsa redan från 15-16-årsåldern för att bli riktigt bra. Personligen tror jag bara att man kan plugga när man är 19-30, så det är något som hade känts svårt att göra efter karriären tror jag.

– Man måste ha perspektiv på hur bra vi fotbollsspelare har det. Att se folk slita 40 timmar i veckan gör en mer ödmjuk och tacksam över att vi får betalt för att göra det vi tycker är roligast av allt.
Enligt Philip är det bästa med fotbollen gemenskapen.
– Man gör allt som en grupp tillsammans. Det är något jag kommer sakna enormt den dagen jag lägger av.

Trots att livet som allsvenskt fotbollsproffs innebär ett privilegierat liv finns det andra typer av uppoffringar som inte går att komma i från. Som att ständigt bli bedömd och utvärderad.
– Missar jag en passning kanske 7000 personer på läktaren buar, men jag älskar att folk bryr sig. Fast någonstans spelar jag ändå för min egen skull, bryr jag mig för mycket om vad folk tycker är jag illa ute. I början av karriären var det svårare, men nu bryr jag mig inte lika mycket. Jag läser inget av det som skrivs om mig.

”Ibland känner jag mig fastkedjad”
Philip Haglund älskar västkusten och staden Göteborg. Han säger själv att han inte haft några direkt svåra motgångar i livet. På fotbollsmagasinet Offsides hemsida har han en blogg med 30 000 läsare. Som yrke har han sin största hobby. Finns det något att klaga på? För första gången under intervjun kommer inte svaret direkt. Philip rättar till snedbenan och tittar ut över Kamratgårdens träningsplaner.
– För några veckor sedan gifte sig syrran. Då satt jag på spelarbussen på väg till en bortamatch. Då tvivlar man och känner att man offrar något. Ibland känner jag mig smått fastkedjad eftersom friheten att göra vad som helst inte finns. Ett vanligt jobb kan man ta ledigt från och åka på lång semester eller så, det fungerar inte för mig.

En annan negativ följd av att vara fotbollsproffs är att ledigheten med andra vänner blir osynkad. När resten av Sverige checkar ut för att klä sig i medeltidskläder på Gotland eller nervöst fråga om det finns svenskt kaffe på något av Kanarieöarnas charterhotell är det högsäsong för Philip.
– Jag har tre veckor i november. Ingen annan har semester då, jag får åka till någon strand själv, säger han.

/ Christian Polsäter