Matchdax möter Özcan Melkemichel

Edit

Året är 2005 – Syrianska FC har inlett säsongen i Division 1 svagt och ligger efter 7 omgångar i bottenskiktet av tabellen. Styrelsen tar beslutet att byta tränare och Özcan Melkemichel, som tidigare hoppat in som coachvikarie, får förtroendet att vända trenden. Och trenden vänder. När serien summeras har laget vunnit serien, men förlorat i kvalet mot Qviding.

– Vi hade ett bra lag. Men när serien drog igång fick vi lite problem och efter 7 omgångar togs beslutet att byta tränare och jag fick en förfrågan. Jag ställde mig lite tveksam eftersom jag hade allt att förlora. Jag hade en position som ordförande då och jag tror att de flesta tvivlade på mig vid den aktuella tidpunkten. Men vi hade inga andra vettiga alternativ och efter ett par samtal med spelare i truppen så tog jag ändå beslutet att köra. Inför sista omgången låg vi fyra, men vi vann sista matchen mot Frej och det var en enorm glädje efteråt. Men sedan förlorade vi i kvalet mot Qviding och kanske var det lite för mycket glädje efter sista seriematchen då ingen egentligen hade trott på att vi kunde genomföra det vi till sist gjorde. Men jag fick trots förlusten i kvalet en förfrågan om att ta över laget permanent och det accepterade jag.

Kände du vid den tidpunkten att tränarrollen var din framtid?
– Det kändes verkligen jättebra. Samma dag som jag tog över permanent avsade jag mig alla andra uppdrag i klubben då jag ville fokusera till hundra procent. Jag kände att allt stämde, för jag har alltid kunnat mycket fotboll. Redan som ordförande missade jag aldrig en träning. Jag såg många duktiga tränare komma och gå och har alltid varit intresserad av det taktiska och lärde mig mycket av alla träningar jag såg. Att jag dessutom hade spelartruppen i ryggen bidrog till att det inte fanns någon tvekan.

När man har varit i en klubb i över 3 decennium kan det i många fall ställa till problem för någon som måste ta objektiva beslut. Özcan Melkemichel säger sig dock inte ha några svårigheter att skilja på professionalism och passion.
– De besluten som rör klubbens välbefinnande är alltid de viktigaste. Jag sätter aldrig min eller någon annans person framför klubbens bästa. På den punkten är jag obeveklig, säger Melkemichel.

Ni spelar 4-2-3-1. Jag antar att du inte kommer ändra på det bara för att ni nu spelar i högsta serien?
– Jag spelade länge 4-4-2, men jag tycker det systemet kan bli lite för stelt. 4-2-3-1 är ett mer flexibelt alternativ, både offensivt och defensivt. 2006 hade vi mycket skador och jag testade nuvarande formation. Det slutade med att vi gick obesegrade igenom de sista 7-8 omgångarna och sedan dess har jag kört på med 4-2-3-1.

Johan Arneng är ert mest namnkunniga nyförvärv, vad väntar du dig att han bidrar med både på och av planen i år?
– Som person – hans ledaregenskaper och erfarenhet. Båda finns där, det ser jag klart och tydligt. Jag ville ha en bra balansspelare i par med Abgar Barsom och där tycker jag vi hittat rätt.

Finns det några intressanta unga spelare i Syrianska som vi borde hålla ögonen på under året?
– Vi har haft ett par stycken som vi hoppats på en längre tid, då tänker jag främst på Nahir Oyal (kantspelare). Det är en spelare med stor kapacitet och får han bara vara skadefri så tror jag han är en spelare som kan få sitt genombrott snart. Anders Bååth (mittfältare) är en annan ung kille. Han behöver få upp självförtroendet, men på sikt kan han bli en riktigt bra fotbollsspelare.
Isa Demir (mittback) är kanske inte så ung längre, men är en kille som utvecklats enormt mycket för varje år och som jag tror oerhört mycket på. Han kan bli en nyckelspelare för oss i år.

Du går nu den obligatoriska tränarutbildningen som krävs för att coacha ett lag på elitnivå i Sverige. Du har tidigare kritiserat förbundets krav på utbildningen, är du av samma åsikt efter att ha påbörjat kursen?
– Kritisera är kanske ett starkt ord. Jag har varit frågande. Varje klubb borde få anställa vem de vill för att bedriva deras verksamhet. Många har gjort ett bra jobb utan den. Samtidigt tycker jag att utbildningen är nyttig, jag ska villigt erkänna att den är bra. Man får nya infallsvinklar och lär sig nya knep, sen så behöver man inte ta till sig precis allt som lärs ut. Samtidigt är det en kostnadsfråga, många unga tränare i mindre klubbar har inte de hundra tusen som det kostar att gå kursen och det menar jag hämmar utvecklingen av många lovande tränartalanger i landet som inte kan gå vidare till större klubbar.

Tills vidare intar du rollen som manager i klubben vid sidan av nya tränaren Valeri Bondanenko. Varför valde du att jobba med just Bondanenko?
– Det var av en slump. Jag var nere i Estland för att göra klart en affär med Flora Tallin, samtidigt hade jag en kontakt där som tipsade om Valeri efter att han hade hört att vi sökte en tränare. Vi träffades över en bit mat och jag kände att det stämde direkt. Vi pratade filosofi och tankar om fotboll. Sen sågs vi igen och det kändes ännu bättre andra gången. Så vi bjöd över honom hit för att han skulle få känna på vår miljö och han gillade vad han såg. Därefter inledde vi ett samarbete.

Vad betyder det för klubben att ha lokalt anknutna spelare, med stor allsvensk rutin, som Sleyman, Barsom och Touma under debutåret i allsvenskan?
– Jag tror att det är jätteviktigt. När man värvar lite äldre spelare som har spelat på allsvensk nivå och i vissa fall utomlands så finns alltid risken att man inte får ut max av dem. Här får vi spelare som har rutinen, kunskapen och hjärtat för klubben. Jag kommer få ut max av de här killarna.

**********************************************

Syrianska fungerar i mångt och mycket som det Syrianska folkets inofficiella landslag, och matcherna visas på en egen TV-kanal över hela världen. När laget gick upp i allsvenskan fick man gratulationer från alla möjliga håll. Jag ställer frågan om hur klubben känner kring situationen och om de har tänkt slå mynt av den breda skaran trogna supportrar som finns utspridda långt bortom Sveriges gränser.

– Det var fantastiskt efter avancemanget. Att det skulle vara så stort överallt visste jag inte. Jag visste att det fanns folk som följde oss här och var men att de skulle vara så många hade jag aldrig trott. Det var en fantastisk reaktion efter att vi hade gått upp, folk ringde, faxade och gav sitt stöd. Nu vet vi att vi har otroligt många supportrar utomlands och det är något vi måste ta vara på. Att våga växa och bli organiserade, även internationellt. Kärleken finns, förutsättningarna finns och nu är det upp till oss som klubb att utnyttja situationen och marknadsföra oss ännu bättre, och på det sättet växa till en ännu större klubb.

Hur viktigt är det för staden Södertälje att återigen ha ett lag i högsta serien?
– Jätteviktigt. Det var väldigt uppskattat att vi gick upp. Alla Södertäljebor känner stolthet. Som stad behövde Södertälje det här, fotbollen är Sveriges största sport.  Jag hoppas att företagen och invånarna hjälper till att etablera oss i allsvenskan. Södertälje har fått så mycket negativa skriverier på senaste tiden och även om det är en liten klick som ställer till problem, sett till befolkningsmängden, så får det stora proportioner i media. Det är klart att det är bra att man uppmärksammar de dåliga sakerna för att åtgärda problemen, men samtidigt är det oerhört viktigt att uppmärksamma de positiva signalerna, idrotten är någonting som kan få ut en bra effekt bland ungdomarna. Vi har en stor roll socialt, och speciellt på ungdomsnivå, att uppfostra de unga till att bli bra medborgare och medmänniskor.

Vad är den realistiska målsättningen för Syrianska i allsvenskan 2011?
– Det finns bara en målsättning och det är att klara oss kvar. Vi är en klubb som har gått fram väldigt fort de sista tio åren och en klubb med små ekonomiska muskler. Det är inte alltid så att ekonomin har hängt med de sportsliga framgångarna. Nu är vi i allsvenskan och vi måste omsätta runt 20 miljoner minimum för att allt ska gå runt.

Ni var bara i Superettan i två år, berodde det på en bra grund som ni hade byggt upp och kunde stå på?
– Jag har en filosofi. Spelar vi i division 1 så ska vi träna som om vi spelade i superettan. Spelar vi i superettan måste vi träna som om vi spelade i allsvenskan och så vidare. Att få spelarna att förstå vikten av att vi tränar, inte för att hänga kvar, utan för att ta nästa steg. Fotboll handlar om att vinna och gå vidare. Oavsett vilken serie vi har spelat i så har vi alltid förberett oss som om vi spelar i en högre serie. På det sättet har vi alltid haft rätt inställning, att förbättra oss snarare än att stå still...

  /Nicholas Bonde

foto: Bildbyrån