Mattias Lindström om svenska supporterkulturen

Edit

Vad är det bästa med läktarkulturen i Helsingborg?
– Är man född HIF:are så är man HIF:are hela livet. Det är så det ska vara. När jag varit runt och spelat i andra länder har jag märkt att folk ofta inte är lika trogna sina klubbar som här.

Hur skiljer sig supporterkulturen kring Gais från supporterkulturen kring HIF?
– Gais och HIF är ganska lika, även Gaisare är väldigt passionerade. Men förväntningarna är annorlunda. Medan Gais alltid varit lillebror till IFK och man är nöjda med att klara sig kvar, så förväntar sig helsingborgarna att HIF ska ligga i toppen.

Och supporterkulturen i Danmark jämfört med den svenska?
– Den svenska supporterkulturen är bättre än den danska. I Danmark var det mer arrangemang runt matcherna, det var mer jippobetonat. Under matcherna var det inte samma drag, då kändes det som att folk redan var mätta. Publiken gick dit för att ha trevligt, typ en söndagsutflykt, matchen var inte det viktiga.

Mattias säger att i Danmark så är det evenemanget som står i centrum, snarare än sporten.

– Det var mer hygge, som danskarna säger. Du vet du hur de är, de tar en pilsner och snackar lite skit… Och det är trevligt det också, men det är mer fotbollskultur i Sverige.

Hur var supporterkulturen i Österrike?
– I Innsbruck så brydde de inte sig så mycket, där sket de i fotboll. I Österrike vände de kappan efter vinden och höll på det laget som var bra för tillfället. I Innsbruck kunde man lika gärna hålla på ett lag från Wien som på stadens lag. Mattersburg hade bara 7000 invånare, så jag fick inte riktigt ihop att det var 12000 på läktarna. Det var dock inte någon större klack. I Wien kunde det däremot vara 35000 på läktarna på ett derby och riktigt tryck på läktarna.

Vad är det sämsta med läktarkulturen i Helsingborg?
– Om 37:an (sjungande sektionen) är helt tyst så är det också helt tyst på Olympia. Det är tråkigt att inte fler sjunger, men jag kanske inte själv ska säga något, jag är själv rätt tyst när jag sitter och kollar på fotboll…

När du lämnade HIF som bosmanfall för Ålborg 2004 fick du mycket kritik av supportrarna. Och när du kom hem igen förra året möttes du av en del burop till en början. Hur kändes det?
– Det kändes inte bra, men jag visste att jag hade gjort fel när jag lämnade HIF. Jag visste att jag skulle få ett sådant mottagande, jag hoppas dock att jag är på väg att återvinna supportrarnas förtroende. Jag har full förståelse för kritiken, men inte för de hot som riktades mot mig och min familj.

Hur upplever man bengalbränning som spelare? Ska det tillåtas? Hur ser du på idén om att tifoarrangörer ska få gå en brandskyddsutbildning för att sedan få använda bengaler?
– Under ordnade former tycker jag att det är okej med bengalbränning, det bidrar till att skapa en bra stämning. Men går det inte att kontrollera att det inte är farligt så får man skita i det. Det är en bra idé att till exempel låta någon från Kärnan gå en utbildning och sedan få använda bengaler i ett tifo.

   /Gustav Lundblad

foto: Bildbyrån